Dawit Isaak

Dawit Isaak, född 1964, är eritreansk-svensk journalist, författare och dramatiker. Han kom till Sverige 1987 som flykting, försörjde sig som städare och fick svenskt medborgarskap 1992. Han sade aldrig upp sitt eritreanska medborgarskap och är således medborgare i såväl Sverige som Eritrea. År 2000 återvände Isaak till Eritrea där han blev delägare i landets första oberoende tidning Setit. I september 2001 arresterades Isaak och en mängd andra journalister för att de i sin tidning skrivit om en grupp politiker i regeringen – den så kallade 15-gruppen – som krävde demokratiska reformer i Eritrea.


Åtta publicist- och människorättsorganisationer: EU:s trovärdighet står på spel i fallet med den svenske journalisten Dawit Isaak.


EU:s bistånd till Eritrea på sammanlagt tre miljarder svenska kronor är ovillkorat och det går inte att dra några slutsatser om vem som förvaltar pengarna på plats i landet. Samtidigt har vi en situation där europeiska – såväl svenska som tyska – affärsintressen ger regimen finan­siella muskler som kan användas för att behålla det hårda politiska greppet.

EU:s bistånd måste gradvis strypas tills dödslägret Era Eiro stängts och dess fångar – bland dem den svenske medborgaren Dawit Isaak – antingen släppts eller getts en öppen rättegång om de ”brott” de misstänks för, skriver företrädare för de åtta organisationerna på Pressfrihetens dag.

Annons:
Det har nu gått en månad sedan vi i DN och Expressen kunde läsa rapporter från fånglägret Era Eiro i Eritrea, där man håller de journalister och oppositionspolitiker som arresterades 2001.

I Expressen citerades den före detta fångvaktaren Eyob Bahta Habtemariam, som berättade att av de från början 35 fångarna hade 15 avlidit. En av dem som ännu var i livet i januari var fånge nr 36 – den svenske medborgaren Dawit Isaak. Habtemariams uppgifter stämmer väl överens med liknande rapporter från Eritreas fängelser från Human Rights Watch och Amnesty.

I Expressen intervjuas också Elisabeth Löfgren från svenska Amnesty som säger: ”syftet är ofta att fångarna ska dö av undernäring och sjukdom, det är en medveten process”.
Vad vi talar om är en stat som inrättar dödsläger för journalister och oppositionella.

Det är samma stat, Eritrea, som tar emot 122 miljoner euro – det är svindlande 1,14 miljarder svenska kronor – i ovillkorat bistånd av EU. Sammanlagt kommer biståndet, om allt utbetalas, att omfatta 3 miljarder svenska kronor.

Eritrea är ett av Afrikas fattigaste länder. Mycket av det bistånd som EU tidigare satsat i Eritrea har gått till att bygga upp ett land förött av det långvariga självständighetskriget mot Etiopien. Ingen ifrågasätter behovet av bistånd och stora satsningar på sjukvård, utbildning, vägar och all slags infrastruktur.

Det är också vad EU:s bidrag enligt dokumenten ska gå till: livsmedelsförsörjning, hälsovård, vattentillgång och en uppbyggnad av bland annat vägnätet. Det sägs också uttryckligen att detta stora belopp på 3 miljarder svenska kronor ska kanaliseras genom FN-organ och oberoende NGO:er (”Non-Governmental Organizations”) för att nå ut till befolkningen. Men när det gäller hur detta går till och vilka oberoende NGO:er det handlar om tar informationen slut.

Det går i nuläget inte att dra några slutsatser om vem som förvaltar pengarna på plats.
Lika dimmiga blir EU-dokumenten när det gäller vilka krav som ställs på motparten Eritrea – om några. I ett dokument daterat mars 2010 skriver EU-kommissionen, som svar på den kritik man fått, följande: ”Att en välorganiserad dialog just nu äger rum är i sig en bedrift.

EU kommer dock att fortsätta att bevaka utvecklingens resultat och utvärdera huruvida engagemanget i Eritrea är effektivt när det gäller att påskynda en utveckling mot de principer och de mål man satt upp, inklusive de mänskliga rättigheterna.”

Det kan låta som om EU för en sträng dialog med Isaias Afewerkis regim i Asmara. Men när den svenske EU-parlamentarikern Olle Schmidt för ett år sedan tog upp det faktum att EU ger ett rekordbistånd till samma land som spärrar in sina journalister i dödsläger och som sedan åtta år håller EU-medborgaren Dawit Isaak fängslad utan rättegång fick han ett avvisande svar av biståndskomissionären Louis Michel.

”Louis Michel höll med om att Isaaks situation är fruktansvärd och hopplös och att Eritrea är ett land utan demokrati och mänskliga rättigheter. Men enligt honom ska vi inte straffa folket ytterligare genom att villkora biståndet”. (DN 7/4 2009)

Budskapet från EU-kommissionens sida är alltså ganska kluvet. Å ena sidan talar man om att man satt upp tydliga mål för en utveckling vad gäller mänskliga rättigheter, mål som enligt EU-kommissionens egna dokument är kopplade till biståndet. Å den andra sidan säger kommissionär Michel att det inte kan bli tal om att ”villkora bistånd”, då det drabbar de verkligt behövande – ­Eritreas fattigaste befolkning.

Den underliga situationen uppstår alltså att Eritreas regim tycks kunna utnyttja sin egen befolkning som gisslan för att kunna fortsätta kränka samma befolknings grundläggande rättigheter.

Alla inser det moraliska problem som ligger i att använda bistånd för politiska påtryckningar. Men det finns också en annan infallsvinkel på utvecklingen i ­Eritrea. I en serie artiklar i svensk press har journalisten Åke Wredén fäst uppmärksamheten på hur flera företag intresserat sig för de fyndigheter av bland annat guld och zink som finns i området.

Bland dem finns svenskägda Lundin Mining och det kanadensiska företaget Nevsun, som driver den största gruvan i området – bland annat med kinesiska banker som finansiärer. Hela frågan om Eritreas särbehandling går att förstå utifrån det spel som nu pågår mellan Kina, USA och olika europeiska länder om vem som i framtiden ska ha inflytande över den ekonomiska utvecklingen i Afrikas fattigare delar. Men bakom Nevsun står också, enligt Wredén, ett antal tyska ­finansiärer (UNT 27/9 2009).

Vi har i nuet en situation där europeiska – såväl svenska och tyska – intressen gör affärer med Afewerki-regimen, och därigenom ger den vad Wredén kallat ”finansiella muskler som kan användas för att behålla det hårda politiska greppet”(DN 9/4 2010). Detta samtidigt som EU sätter in rekordbistånd och dessutom på ett ovanligt vis nästan helt avstår från några som helst krav på motprestationer – och smickrar sig själv med att man fått till stånd en villkorslös ”dialog” med en av världens värsta diktaturer.

Man bör vara realist och se det storpolitiska spel som pågår, långt över huvudet på fånge nr 36 Dawit Isaak. Men den trovärdighet som står på spel är också EU:s egen. Har EU i dagsläget alls en trovärdig politik när det gäller att stärka mänskliga rättigheter?

Vi som undertecknar denna artikel framför som krav, för att EU:s trovärdighet i människorättsfrågor ska kunna försvaras, detta: att EU:s biståndsprogram till Eritrea gradvis stryps tills dödslägret i Era Eiro stängts, dess fångar getts vård under överinseende av till exempel Röda korset och släppts eller getts en öppen rättegång för de ”brott” de misstänks för.

Då skulle man, med kommissionens egna ord, kunna tala om ”en utveckling mot de principer och de mål man satt upp, inklusive de mänskliga rättigheterna.”

Jesper Bengtsson
ordförande, Reportrar utan gränser

Ulrika Knutson
ordförande, Publicistklubben

Arne König
vice ordförande, Journalistförbundet

Ola Larsmo
ordförande, Svenska PEN

Kerstin Neld
vd, Sveriges Tidskrifter

Anna Serner
vd, Tidningsutgivarna

Mats Söderlund
ordförande, Sveriges Författarförbund

Leif Öbrink
ordförande, Stödkommittén för Dawit